Hem fort och på med torr tröja, packa en liten matburk med tonfisk, ris, sallad och lite majs, hunden i kopplet och väskan i andra handen så nu sitter vi nere vid kajen och gottar oss i solen. Liten datorn och mobilt bredband är fin-fint. =)
Jo! Tänkte filosofera lite kring hur man motiverar andra.
Jag ber ofta att exempelvis Christian ska peppa mig och påminna mig om jag är på väg att stoppa i mig något onyttigt och då kan han göra på två olika sätt. Antingen säger han "du får inte" och då blir jag så sur att jag har ett förbud så då skiter jag i vad han säger, eller så kan han säga "vill du verkligen det där?" och då blir ju valet mitt eget och jag kan undvika att göra nå som jag halvt ångrar sedan.
Och då folk säger till mig "du som tränar så mycket kan väl äta en tårtbit, jo ta en tårtbit nu!" eller "det är gott om tid kvar, du hinner, ta lite extra mat nu" det är verkligen inte vad jag behöver höra. Jag behöver pusha mig att komma igång och inte höra att jag kan ta det lugnt. Jag har en plan som jag vill följa och tänker tillräckligt på hur jag ska hålla mig från mina egna snesteg utan att någon annan frestar mig också. Ska jag äta tårta för att ni vill eller låta bli för att jag vill?
Nu ber jag verkligen inte andra att själva sluta äta det ni vill, och man behöver inte heller vara så snälla som min mor och far var förra året. De vet nämligen vilken frestelse bröd är för mig och min syster så de hade sina gömmor som de åt utav medans vi låg och sov eller var ute på morgonkardio. Gulliga!
Hur gör ni när ni ska pusha någon och hur vill ni bli pushade?
Nä, Frida igår, hon gjorde precis rätt. Hon sa i stort sätt inget när jag gick och surade över hur dåligt det gick, hur ont i fötterna jag hade av skorna, utan hon sa bara något i stil med "åh är du ute och kör kvällsrundan? vad mysigt! jag kan följa dig en bit"
Tack vännen!! =D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar