Biggest Looser triggade mig

Fastnade i Biggest Looser istället för att börja skriva det där inlägget om mina tankar efter tävlingsåret och på de fnuttiga 10 min jag sett av programmet har redan 88 nya tankar ploppat upp i mitt huvud så jag vet inte riktigt hur jag ska börja och vart jag vill komma. Jag vet bara att många frågar mig och jag vill gärna dela med mig utifrån mina erfarenheter och känslor. Från första början ville jag ha en ärlig blogg, berätta att morgonpromenaderna faktiskt är rätt sega och inte alltid något man ser fram emot, våga visa bilder på mig själv också då jag inte är i topp-trim och ler stort och är sminkad för galakvällar. Mmm, så nu ska jag blotta mig för er.

Jag börjar med en tanke från tv-programmet. Fastnade för kvinnan som pratar rätt kraftigt dalmål och som svär så mkt. Hon som i reklamen går och frågar "vart fan är Ricky Bruch?!". Hon, hon kommer klara av sin viktnedgång. Jag tror många överviktiga känner precis det som hon sa, "hur fan kan man låta sig bli så här fet?". Ja, jag ska erkänna att jag tänker så om mig både nu och efter mina tidigare tävlingar, "hur fanken kan jag släppa iväg min form så fort?". Det spelar ingen roll hur mkt eller vad folk säger till mig utan det är bara jag själv som måste få insikt i att jag inte alls har blivit överviktig á la biggest looser. Eller sånna tankar har jag inte om mig själv men ni kanske förstår tankegångarna iaf.. 

Jag tror att mamma och pappa förstod precis när jag efter SM kände mig nedstämd och bara slet av mig kläderna hemma i köket och samtidigt visade en bild från tävlingen: "Jag har slitit och kämpat sedan maj och ni vet hur låg jag varit i sommar för att komma i tävlingsform och nu 3 dagar efter tävlingen ser jag ut så här, som en svullen säl". Jag tror de då förstod hur jag tänker och de insåg också att de inte kan få mig att må bättre bara genom att vifta bort mina känslor med gulliga meningar om jag duger som jag är eller något i den stilen. 

Jag kräver inte att de ska "förstå-förstå" mina känslor men det är underbart att de accepterar att jag känner och tänker som jag gör och bara finns här. I somras, på en av de där dagarna då jag mest fräste, surade och kanske grät lite, frågade mamma mig om jag ville fortsätta, om jag tyckte det var värt det. Och det var så skönt att det räckte med att jag svarade ja, jag behövde inte stå och förklara och försvara mina val som jag tyvärr kan få göra för andra nån gång då och då. Tack mamma, pappa och syster och alla ni andra som visar att ni bryr er utan att bry er. Visst var det så vi kallade tidigare? Fniss.

Som ni säkert märkt har jag mycket känslor inblandade och när jag har saknat dem har jag också saknar drivkraften. Ricky Broch-kvinnan verkade också ha grottat ner sig i sina egna känslor och är inte heller rädd att uttrycka dem och även använda dem till något positivt i sin träning. Coachen Olga sa även något i stil med det om en annan tjej som är med i programmet. Att hon hade hittat sina känslor och nu var mycket gladare och de upplevde henne som mer äkta, att hon kom fram som den person hon egentligen är.

Så för att återkoppla till min lilla cliff hanger i senaste inlägget. Jag förstår om ni upplever mig som mer positiv i och med att jag nu faktiskt har tid att stanna till och småprata lite här och där. Men tro inte att jag var osocial under deff. Nä snarare tvärt om. Under tävlingsdieterna har jag verkligen uppskattat när jag fått svamla på om helt vanliga saker och för någon timme (eller ibland bara minuter) fått slappna av i huvudet. Bara få prata om något annat än mig själv och hur jag äter och vad jag inte äter osv. 

Att jag haft tidspress är förmodligen likadant för alla som tävlar. Vi ska förutom alla de här vanliga saker som att tvätta, städa, laga mat (och vi måste dessutom väga och planera vår mat lite mer noga), jobba, sova och duscha också träna mer intensivt. Och har jag ork att träna hårt i 20-30 minuter, tagit mina tillskott/mat inför träningen, då har jag tyvärr inte möjlighet att stå och småprata i de där 20-30 minutrarna för då kanske min ork, intensitet osv sjunkit för lågt. Eller rent av så hinner jag inte träna så länge som jag borde eftersom det då är dags att springa över till jobbet för att hinna med det som jag inte hann under ordinarie arbetstid då jag flexade för en inplanerad benmassage. Alla dessa tider som skulle passas gjorde mig verkligen stressad. Oj just ja. Ibland hade jag ju en hund som också skulle aktiveras.

Min julklappssäck och
 mammas julpyssel.
Varje hjärta har tyg
från en händelse
under det gångna året.

Så för att knyta ihop säcken. Jag själv brottas med mina egna tankar nu efter en tävling. Dels att jag känner jag tappat min form, känner mig orörlig osv och dels att jag känner mig tom. Tolka mig rätt när jag säger att jag nu inte har någon mening med mitt liv. Inget mål är kanske ett bättre ordval. Visst jag tycker om mina jobb och tycker det är underbart att kunna ha en mer avslappnad vardag utan att planera åtta måltider i förväg, jag hinner och kan umgås med mina vänner på ett annat sätt nu också men utan ett tydligt mål känner jag inget driv i hjärnan. För mig känns det tomt att ha ett liv som bara innefattar att sova, äta och jobba. Hmm, jag kanske inte bara är en känslomänniska utan även en sökare? ;) Jaja, vilket som. 

Till er som haft intresse att läsa detta megainlägg (jaaa, jag gillar att skriva av mig, det hjälper i min egen utveckling att få sätta ord på sina känslor tycker jag) kan jag bara hoppas att ni fått en inblick i.. Jaa.. I vadå? "Fitnesslivet"? Nä, det låter så fånigt.

Sov gott. 

- to be continued -