Vad lättrörd jag har blivit. Skulle skriva vilka härliga hemmakänslor jag fick av att vara på gymmet en snabbis ikväll men fastnade i Biggest Looser när en bunt gick ut i backen och följde siste man in i målet bara för att hjälpa och stötta honom. Darrade till i ögat av det.

Åter till gymmet... Alla är så positiva och tro det eller ej men det luktar som så gott. Det luktar trygghet på nå vis eller känslor kanske  jag ska säga. Jag menar, nu har jag några gånger varit där då jag verkligen behövt gå in i mig själv och riktigt grotta ner mig i varenda liten känsla som finns för att hitta det där lilla (eller stora) som fått mig motiverad till att pusha mig vidare. Kan man säga att där har jag blottat mig för mig själv? Mmm, så kan det nog vara, och därför har gymmet blivit en trygg och bekväm miljö för mig. Fan vad jag längtar tillbaks till hård träning, och dietlivet! Jag kom ju som av mig och har bara sovit och ätit istället och som nu ikväll när jag hann prata lite med Freja... Ååå så roligt hon har det. Så driven och så mkt spänning och framsteg att längta efter och såklart uppnå.

Blödigheten då... Ja jösses vad jag blir rörd av små saker. Som idag på lunchen läste jag i en blogg hur en tjej tagit beslutet att ta bort hennes gamla vapendragare till katt - en tår. När jag, mamma och pappa såg nomineringarna till Jerringspriset och svt visade lite klipp från varje atlet hur de kämpat och sedan vinner - rysningar och bita ihop hårt för att inte tokböla /(hade jag släppt en lite, fnuttig tår hade jag brustit totalt!).  Osv osv.

Jag är nog inte i balans känslomässigt hehe för igår kväll när jag och Chilla bråkade lite på kvällsprommisen grinade jag nästan av frustration. Ja det gick så långt att jag blev så less och bara släppte kopplet, sa åt henne att hon fick stanna på stan om det var det hon ville, att jag inte vill vara med henne om hon ska slita i kopplet, vände mig om och gick hem. Krånko tycker jag är hård med henne... Jag får nog börja med köttbulle-tricket varje dag för mat blir hon överlycklig utav :P