Döfött göra

Har nog saknat att få skriva av mig känner jag. Satt vid köksbordet och började med mitt nya pussel och alla möjliga tankar började sippra fram i skallen på mig. Jag satt nästan och småflinade åt mina egna slutsatser som hobbypsykolog och alla paralleller jag drog och tänkte att det här måste jag skriva om, och det här, och det här! Vill ni höra några? Om inte så välkommen tillbaka nästa gång jag skriver ett inlägg ;)

Det kluriga blir hur jag ska få ihop allt såsom jag satt och tänkte själv.. hmm. Väl skrivandes brukar det alltid bli en helt annan slutsats.. Jag gör ett försök iaf!

Det började nog att jag kort konstaterade att det var vääääldigt många år sedan jag kunde sitta ner och lägga pussel. Ofantligt länge sen jag kände jag hade tid till något så "döfött". Jag har sista åren alltid haft mkt runt omkring mig och dessutom ibland även varit i en tävlingssatsning så stress är något min kropp (fysiskt och psykiskt) har blivit prövad för i massor. Och alltid fixat! Det är nästan då jag har fungerat som bäst.

Fått dille på pussel i höst, nr 3 redan.
Blir så fokuserad att jag bara ser pusselbitar när jag blundar.

Men kombinationen att alltid finnas där och hjälpa andra (min svaga punkt, jag tycker om det!) och att kunna säga stopp när det blir för mkt har varit mitt bekymmer. Så medan jag sitter där och letar pusselbitar ikväll inser jag att om jag tidigare skulle ha gjort något sånt här "döfött" så har det alltid varit tvungen att finnas en anledning till det. Något tidseffektivt syfte. Tex, en promenad i solen bara för att det är skönt har inte existerat. Den promenaden har då alltid varit tvungen att blivit en promenad med någon kompis som jag inte pratat med på länge och inte har tid att träffa på nå annat sätt för jag måste ju ändå ut och gå med hunden.

Och när började det bli för mycket? Fniss, jo det är nu jag satt och skrattade för mig själv.

Sedan jag blev kräkless på allt som hade med tävlingar (eller om det var min egen press låter jag vara osagt) att göra så var det som att meningen med mitt liv försvann. Ni som haft ett så tydligt mål och jobbat hårt för att komma fram dit, ni förstår vad jag menar. Till er andra, jag menar verkligen inte att livsviljan försvann utan bara att mina dagar inte längre hade något starkt syfte, ingen poäng varför jag skulle kliva upp kl 6 för att promenera i solen. Nog för att det var precis den känslan jag ville hitta tillbaka till, att kunna göra sånt där "döfött" och känna hur avslappnande och skönt det är.

Men något saknades..

... typ en pusselbit som fattades i mitt liv.


Den ena tanken byter ut den andra och summa summarum så kommer jag nog fram till varför jag trots det jag nyss skrev längtar tillbaka till tävlingsscenen. Det är ju då jag har haft tid att göra saker för mig själv. Syften för mig själv. De där timmarna på gymmet, promenaderna tidigt på morgonen eller (framförallt) sent på kvällen har ändå gett mig tid att reflektera över saker och ting i mitt liv. Och bloggen blev också ett underbart verktyg att få prata av mig. För det kan jag lova, det är inte alla som orkar lyssna på allt klurigt jag vill berätta OM MIG SJÄLV hahahaha.

Skämt å sido, träningen gav mig stillhet för mig själv, och klyschigt sagt så behöver jag nog den timman för mig själv varje dag för att ladda batterierna att orka ge energi till andra. Och det är faktiskt något jag älskar att göra, tex på de pass jag leder på Actic - underbara!


Med andra ord:
Jag ska lägga fler pussel!


Kan ju tillägga att pusslet fyndades på Myrornas så vem vet om jag nånsin hittar den där saknade pusselbiten i mitt liv ;)


/ Ida