Dagbok eller roman?

Mkt har hänt sista månaderna som riktigt snurrat om mitt liv. Börjar faktiskt känna för att skriva av mig, eller har känt så en bra tid men inte bestämt mig för hur riktigt. Jag menar mina problem är ju mina bekymmer och då kommer min integritet in och börjar fundera. Eg spelar det ingen roll för jag är inte så värst hemlighetsfull av mig. De som känner mig och frågar får svar, iof i den mån jag tycker de frågar ärligt. Men å ena sidan så vill jag inte pusha på mina bekymmer och skylta med dem. Man behöver inte öppna sig för allt och alla. En del av mig vill som ändå hålla på "det mitt" inom allra närmaste kretsen för jag vet ju inte hur infon om mina tankar och känslor kommer användas i framtiden. Gör jag mig själv svag i framtiden när jag försöker stärka mig idag..?? Å andra sidan tycker jag ändå jag vill skriva här där det är offentligt för att bara skriva för mig själv... Nä det funkar inte för mig, det blir bara någon gång sen tappar jag intresset. Kanske någon sida i mig som kräver bekräftelse eller känslan av att få dela med mig av mina erfarenheter. Who knows? Kanske ska skriva en bok lika gärna! Haha, tanken har faktiskt slagit mig. Jag gillar verkligen att formulera mig i skrift.

Hur som helst så försöker jag komma ikapp mig själv igen, eller backa tillbaks, genom att se till att jag kommer igång och tränar privat igen. Till min hjälp har jag tack och lov min gamla vapendragare i gymmet Bea. Såg det där tv-programmet där idrottsmän släpps i vildmarken och ska försöka hitta civilisation... Anders Limpar och Pelle Fosshaug. Det är jag och Bea i ett nötskal. Jag är Fosshaug som stundtals är bitter och sur och tvär, svär och lägger av och tycker att det inte är värt att ens försöka. Bea är Limpar som gör allt för att försöka vända mitt humör. I programmet så låssas Limpar helt plötsligt hitta en stig för att hans kompanjon ska fortsätta gå en liten bit till:
- nä men är det inte en stig här? Ja nog är det väl nästan en liten stig man kan ana här!

Haha, klockrent bea och jag!


/ Ida