Med hälsa som mål?

Har varit sjukskriven ett bra tag nu och på nått sätt vill jag jämföra den här återhämtningen med återhämtningen efter en tävling. Det är som det närmaste som jag varit med om i alla fall. Så här tänker jag lite:

Innan själva dieten på 10-12 veckor har jag alltid en startsträcka innan jag riktigt lyckas bestämma mig på några veckor, kanske en månad. Och innan dess dessutom börjat låta tanken gro och fundera på vilket upplägg jag vill ha etc, kanske 4-6 veckor med den planeringen också. Lång uppbyggnadsfas inför själva tävlingen med andra ord. Sedan tävlar jag, står på scen och strålar men i samma sekund som jag åker hem har också "meningen med livet" tagit slut. Då har det för mig kommit många kämpiga veckor med att hitta tillbaka till min balans och kraftig viktuppgång (iof till stor del vätskeansamling), helt fel matvanor och liknande saker. Lite så skulle jag säga att min utmattning byggts upp. Lite successivt med småsaker som tillslut sa ifrån totalt!

Så hur ska jag komma tillbaka den här gången då? Ja eg på exakt samma sätt som efter en tävling! ;) Efter att ha låtit kropp och psyke fått komma ifrån och fått återhämtat sig gäller det att börja bygg upp den rutin som jag vill ska finnas i mitt liv igen. Väger för- och nackdelar med varje enskild punkt som jag tittar på innan jag bestämmer mig om det är något jag känner jag är klar med, ifall jag vill omstrukturera eller om jag helt enkelt är nöjd precis som det är. Märker att en del saker som varit självklara för mig nu börjar få ett annat värde, ett annat synsätt på saker och ting. Kanske beroende på hur pappas sjukdom och död i höstas påverkade mig. Ibland slås jag av tanken "hur länge hade jag nött på innan jag kraschat totalt?". För signalerna fanns där för mig, riktigt framför näsan (kollapsade två gånger i maj tex), men jag hade mina principer och kanske mitt synsätt på saker och ting som gjorde jag att bara lät hornen i pannan växa, peka näsan framåt och bara mala på med ÄN mer energi.

En annan sak som slår mig är hur min kropp började lägga av, eller min hjärna rättare sagt, EFTER någon vecka då jag släppte allt. Inte bara efter de två första veckorna efter pappas död, då funkade jag ändå rätt okej. Utan efter ytterligare vila! Är inte så insatt i det fysiska men kan tänka mig att noradrenalin, kortisol, adrenalin och allt vad de heter. Deras nivåer var nog så pass inställda på högproduktion för att jag skulle orka bita ihop, tuta och köra, och när jag sedan började varva ner hann inte kroppen med. Eller var det precis det som den gjorde? Nivåerna låg säkert kvar i kroppen långt efter det jag varade ner och gav mig lagomt med gas att traggla vidare om än i lugnare takt för att sedan nå snudd på apati. Det var liksom omöjligt att orka upp ur sängen även fast jag sovit flera timmar, kropp som en betongklump.

Hmm. Känns lite naket det här inlägget. Vill, men vill ändå inte dela med mig om hur det känns. Vill inte bli bemött med huvudet på sne och ett daddande med mig. Men samtidigt varför skriver jag ens offentligt då? Gaaah så kluven jag är. Men nej! Jag bestämde mig i början av denna blogg att jag skulle var öppen och ärlig och de gånger jag blickat (läst) bakåt i bloggen kan jag reflektera och skapa nya lärdomar från de erfarenheter och känslor jag skrivit om. Jag tror jag också vill skapa en lite större förståelse för er (ni få stackare som fortfarande kommer hit och läser), kanske har ni någon annan än jag i er närheten som är utbränd och genom detta inlägg kan förstå varför denne beter sig så konstigt ibland ;) Ja så får det bli! Nu trycker jag snart på publish! 😁

Känns så skönt att allt börjar vända för mig nu, "likt solen som strålar några minuter längre varje dag". Se, jag kan vara poetisk också haha.
Sov gott hörni, ny dag imorgon!


Många småsaker som eg kanske bara är tillfälligheter,
väljer jag att se som små tecken.

- Ida