Mina syskonbarn har förlorat både sin farmor och morfar inom en kort tid och min syster kände en tomhet över att barnen skulle missa den delen av deras barndom. Ni vet när man exv fick bli extra bortskämd av mormor med både favoritmaträtter och deras hjärtliga tid. Vi pratade lite om det syrran och jag, och en del hon syftade till var själva "känslan" med en morfar och farmor. Inte bara farmor som personen farmor. Förstår ni? Jag ska ge ett exempel!
Jag har aldrig haft en morfar, fysiskt. Han dog några år innan jag föddes. Däremot har jag haft flera morfars närvarande i min uppväxt, dvs äldre förebilder som gör sånna där morfarsgrejer med en. I helgen var tex en morfarsfigur med när jag fick lära mig använda röjsågen, höll ett litet vakandes öga och kom med lite tips, log åt min försiktiga gastumme (men ack inte skrattade åt mig!) osv. Sen hade jag en annan morfar som kom när jag höll på klippa häcken för första gången och hjälpte och lärde mig om det (men ack inte bröt sig in/tog över utan testade bara häcksaxarna när jag frågade om råd), skrattade och umgicks med mig. Ja just ja, båda morfäderna överöste ju mig med beröm som dom ska göra med "barnbarnen" och gav mig godkänd i både a- och b-kurserna haha.
Så glöm inte bort att umgås med gamlingarna i era liv! Dessutom förtjänar vi alla att få bli bortskämda som barn då och då. Det kanske dessutom kan få oss att känna oss yngre...? ;)
Och just det ja, jag är nog tillbaks på bloggen på riktigt nu! Känner så stort behov av att få skriva av mig och saknar verkligen att få sätta ord på mina tankar. Sen är det väl inget wow över mina åsikter och resonemang för andra men för mig är orden värdefulla 😁
/ Ida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar