Bläddrar igenom bloggen till förra hösten och fastnar på ett inlägg för nästan exakt ett år sen. Jag var ju så rätt! Så nära att fixa att komma tillbaka själv! Men ibland tror jag verkligen på att ödet måste styra oss till något mer rätt än vad vi själva tänkt oss. Det gick för fort helt enkelt för mig.
Semestern med Frida och Bea var sagolik för mitt välmående och utan wi-fi fick jag vara bortkopplad i skallen en vecka och den enda planeringen vi hade var att ställa väckarklockan så vi inte missade soltid på stranden haha. Att sen ha den sommaren som var förra året med DET vädret hjälpte tusenfalt. Vi jobbade bara till fyra juli-sept på kontoret och det kändes så lätt. Visst jag hade dagar ändå med tid som föll bort pga att jag verkligen inte kunde fokusera på rätta saker och därmed hopade sig allt än mer.
Sista dagarna med 7-timmars arbetsdag fick vi veta att pappa hade leukemi och cellgifterna sattes in direkt.
Sen att jobba 8 timmar istället för 7 blev såååå mkt tyngre. Jag började nog klappa ihop redan här men fokuseringen på att pappa skulle bli frisk gav min kropp än mer driv att hålla ihop.
Tillslut somnar min pappa in (på ett mkt vackert sätt som jag nog ska orka skriva av mig om framöver, kanske mer än en gång dessutom) och jag åker hem med mamma och syrran. Allt är så lugnt och fridfullt i min hjärna även om hjärtat både brister av kärlek och läker ihop av detsamma. Och när jag sen måste börja jobba igen växer en konstig panikkänsla. Det går bara inte! Hos läkaren brister jag totalt av hans ödmjukhet och förmåga att se det inte bara var sorgen jag smärtades av och han sjukskriver mig.
För att bevisa för bea att jag visst kan hålla en röd tråd i mitt skrivande så ska jag nu gå tillbaka till ödet (fniss). Hade inte pappa blivit sjuk den tid han blev det, hade han inte dött då han gjorde det... Vad hade jag eg lyckats med? Pressat mig vidare med tron att jag tog hand om mig? Jag tänker mig att sorgen fick mitt liv att pausa JUST i det ögonblick som krävdes för att jag inte skulle klappa ihop och bli borta mkt längre. Jag hade heller inte valt att gå ner i tid som jag gjort nu.
Mjoo, ett wake up call i sista sekund <3 p="">
Röd tråd? Ja
Slutsats? Oklart haha
Här är inlägget från förra hösten cirka en vecka innan läkarna förstod varför pappa varit hängig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar