Mycket har hänt sista tiden. 1 juni fick vi flytta in i huset och äntligen trodde jag Marcus skulle kunna slappna av lite. Kunde han iof men shit så slut stackarn var efter en vecka ungefär, helt grå i ansiktet. Eg först nu sista 1-2 veckorna som jag börjar känna igen honom ;) Hur som helst så var det otroligt skönt att få lämna ifrån sig lägenheten och börja bo här, häftigt hur man kan känna sig hemma direkt.
Från att ha landat och båda kunde börja fokusera på lilla sprätten så kommer smällen att min släkting omkom i en olycka. Tycker jag varit med om många dödsfall i släkten/familjen men förutom mormor och pappa så känns det här snudd på lika mkt, så overkligt och sjukt. En sån fin människa som jag aldrig får träffa igen. Vi som sista åren insåg att vi växt upp tillsammans och nästan såg varandra som syskon snarare än "bara släkt". Han som var så glad över den flickvän han funnit och hur de två förstod varandra och hur han också gladdes över att jag skulle bli mamma. "Jag skulle skydda ditt barn med mitt liv om det så krävdes" sa han en gång i våras, nu är han istället alls vår skyddsängel ❤️
Känns så orättvist att jag och Marcus är mitt inne i vårt lilla liv som ska födas och samtidigt förlorar andra föräldrar sitt barn. Livets gång..
Och på tal om vårt lilla liv som sprattlar i magen. Är beräknad först om 6 dagar men från att tro jag skulle gå över 3 veckor så börjar jag tro att nu på onsdag blir den stora dagen. Har haft sån lugn graviditet att jag knappt märkt jag varit gravid med varken svullna fötter eller foglossningar och sammandragningar. Höll sista zumbapasset för två veckor sen och det var nog efter det jag "blev gravid" ;) Dessutom släppte slemproppen för en vecka sen och sen lördagnatt har jag haft förvärkar. Så nått är på g iaf.
- Ida -
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar