Filosoferar kring dieten

Vet inte ens var jag ska börja men jag skriver och ser var jag hamnar.

Började i februari för att jag skulle ha gott om tid och det gick fint enligt plan sedan kom ena saken efter den andra. Jag och Christian gjorde slut, jag åkte på lunginflammationen, jag har superstressigt på jobbet, viktplatå som det kändes som att jag aldrig tog mig ifrån, jag hade höga krav på mig själv.

Förra året hade jag samma stress på jobbet, Christiangrejen tänkte jag skulle påverka mig på samma sätt i och med att han i fjol var i Afghanistan och jag aldrig kunde nå honom när jag ville utan gick på helspänn med telefonen i hand hela tiden. I fjol hade jag inga krav på mig själv utan dieten var en kul grej och förmodligen min lilla flykt från den "psykiska stressen" med all nyhetsbevakning på Affe. Jag minns att Johnny Grape frågade mig på scen förra året hur jag hade upplevt dieten och att jag svarade att jag inte alls förstod hur folk klagade, jag hade aldrig mått bättre. I år blev det raka motsatsen.

JP:s föreläsning om den mentala biten innefattade bla en balansbräda där krav fanns på ena sidan och förmågan på andra sidan. Mina krav låg så högt upp i år att min förmåga slog i botten. Jag måste verkligen öva på att kunna lyfta fram det där flytet och den där glädjen även när jag känner för att ge upp och inte gräva mig djupare då. Sista veckan eller två när jag bara släppte allt och flöt med, det var ju då mina resultat kom.

Jag har även lärt mig att köra på den kostplan som jag själv, tillsammans med Lisbeth Grape, la upp förra året. Då var jag mycket gladare i lynnet och orkade mer i kroppen. Fett i stället för kolhydrater fungerar inte fullt ut på mig, inte just nu iaf. Ska hitta en balans nu fram till första september som jag tycker fungerar bra, blanda med det som passar min kropp.

Efter tävlingen predikade jag hur viktigt det är att inte svulla i allt man kommer åt i matväg och var så stolt att jag lyckades rätt okej under helgen. Nu har det gått en vecka och jag har totalt förstört min kropp. En vecka tog det att förstöra alla veckors dietande, träning och stundtals gråtfyllda ögon. Det är helt sjukt men jag har verkligen inte kunnat stoppa mig. Jag sa till mamma nu ikväll att det är som att jag måste skynda mig att äta allt jag kanske blir sugen på i höst när jag inte "får" äta det. Mina tarmar är så fulla med mat att skinnet på magen håller på att spricka känns det som. I morse vaknade jag av att jag var så hungrig, magen sved och skrek efter mat att jag blev spyfärdig. Det är inte ett normalt beteende. Mina vader och fötter är svullna som om jag vore gravid. Haha, jag magen och brösten också.

Mitt älskade Porsi räckte inte för att jag skulle få ro i kroppen så jag har nu ikväll tagit Eddie, hoppat in i båten och åkt över till min andra fristad - Västabäcken, här blir jag alltid lugn i själen. Gjorde en liten eld ute, lyssnat på sommarprataren med ett halvt öra och bara tittat ut över älven. Helt spegelblankt och fint i solen. Det är nog först nu som jag sedan mars/april kunnat sitta ner och inte känt något krav att jag borde ta tag i det eller det. Allt som jag nämnde hänt i vår börjar hinna ikapp mig. Jag har nog inte känt mig så här ensam på länge och ändå är det själv jag vill vara. Hmmm. Ska jag vara ännu mer filosofisk så har jag nog en balansbräda i mitt liv med en ensamvarg på ena kanten och ett översocialt flockdjur, som till råga på allt är en pratkvarn, på andra kanten. Det är jag i ett nötskal!

Idag känner jag bara att jag mår så dåligt och har stundtals (långt ifrån alltid) lyckats hejda mitt frosseri - ett steg på väg. Att få skriva av sig så här och bena ut mina tankar är ytterligare ett steg. Att erkänna det här för alla ni som läser är ju också en bit på väg. Nu har jag egentligen bara ett steg kvar - att komma in i min vanliga kost- och träningsrutin.

Ett riktigt långt inlägg men jag hoppas det har höjt ett litet varningens finger och visar att fitnessvärlden inte bara är glada tjejer som alltid är på topp.