Idag på kontoret så pratade nämligen och och min kollega (samlar vuxenpoäng och kallar Tesso för kollega hihi) om hur man ser på saker och ting. Jag berättade att jag aldrig har misslyckats med något. En sanning med modifikation. Visst har jag misslyckats men innan jag har sett det som ett misslyckandes har jag ändrat på mitt mål och snarare förkastat den planen/färdriktningen vilket psykiskt gör att jag aldrig ser mina misslyckanden. På träningen ikväll fick jag 2-3 övningar som jag är sämst på, jag är så svag och kan bara inte. Och på nått vis tror jag han, tränaren, lyckades få mig ur min lilla comfort zone. Visst, kan vara min dag som spelat in också eftersom jag flängt runt och aldrig hann någon lunch annat än ett äpple sen två knäckemackor till mellis för jag höll på dö av hunger.. kan ju vara nå med det också... fniss. Kanske får man en skön distans till en PT som man fysiskt inte träffar vilket gör att man törs blotta sig mer..
Nåväl, kan sitta och filosofera fram och tillbaka hur länge som helst ikväll men det orkar jag för en gång skull inte. Jag orkar inte ens förklara sambandet här i stycket ovan, ni som fattar ni fattar, ni som är long lost ni får fundera hur jag funkar så kanske ni knäcker min koppling haha. Jag tror jag nöjer mig med att säga att passet ikväll lockade fram lite gajst i mig.
Finns en ynka textrad i en låt av Daniel Adams Rays som jag fastnar så för varje gång jag hör den låten
Jag är redo att dö för att känna att jag lever
Den summerar en rätt stor del av min motivation, när folk frågar hur jag stått ut med tävlingsdieterna.., Den där textraden förklarar det rätt exakt.
Sov gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar