no one fights alone

Märker att det passar mig bra att inte jobba 100% plus det jag håller pass. Det här räcker alldeles för jag känner jag hinner andas och faktiskt njuta varje morgon jag kliver upp. Ja kanske inte alla mornar haha.

Måndagar är som min lediga kväll för veckan (ja fredagar och helgerna också men då har jag ju annat för mig haha) och ikväll efter jobbet var jag så frusen så tog bara lite fika och la mig i soffan med smule-appen. Somnade sen en stund under filten och det var bara så himla skönt. Ändå hade jag hunnit gå över och tränat om jag velat men blev istället nya zumbakoreografier. Var så velig ikväll så kunde inte bestämma mig för vilken låt, sen inte vilken stil jag ville ha på korren, sen började jag öva in en från våra zin-skivor (vi instruktörer får färdiga låtar som vi kan använda på passen om vi vill) men fastnade inte fullt för någon där heller. Är nog lite för tankspridd.

Minns att min mamma en gång sa till mig, att för min kompis som förlorat hennes farfar, så är hela första året en sorgeprocess även om vi andra tycker tiden går och man ska hinna smälta vad som hänt. Men varje dag är första gången på året utan den man saknar. Och varje gång någon i min närhet dör tänker jag på det. Har väl haft i baktanken hur jag kommer märka av det nu också. och jag lovar, det känns mer nu än i våras. Då var det som mer positivt och så, nu känns det bara som att han fattas mig.

Mamma och pappas kängor i lilla hallen till hans rum på sjukhuset. Gulligt <3 font="">

Hur funkar ni i en krissituation? Nu minns jag inte vad alla begrepp heter och så från skolan men jag är helt klart en som behöver samla fakta och skapa en överblick över situationen. Jag måste tänka mig in i det värsta som kan hända för att på nå vis förbereda mig. Pessimist vet jag vissa kallar mig när jag gör så men annars vet jag inte hur jag skulle reagera.. Kanske skulle falla platt ner, jag gillar att ha kontroll över mig själv och min egna situation. Jag visualiserar ju även när jag ska göra något roligt och då i en positiv förberedelse. Tex när jag höll på tävla eller bara som när jag ikväll övade koreografier till zumban.  

När jag förstod pappa inte skulle överleva sin leukemi så frågade jag några kompisar som förlorat någon som stått så pass nära dom om jag skulle ångra något. En kompis sa att jag skulle fråga det jag  behövde veta och säga det jag kände var viktigt för chansen kommer aldrig tillbaka. Och hur fasen gör man det? Hur vet man vad man måste fråga? Och hur gör man det utan att säga "jo du pappa, du kommer ju dö förmodligen även om vi nu sagt vi ska se positivt på framtiden, men det är några punkter här på min checklista jag måste fråga dig nu innan det är för sent". Nä det går ju inte.

Efter andra cellgiften när de vita blodkropparna inte orkade öka i mängd och vi märkte det kunde vara en liten kritisk punkt. Då frågade jag tom mamma vad jag behövde veta. Vi satt i köket/allrummet sent en natt och drack the eller kaffe och jag var så logisk och konkret i mina frågor men när jag sen säger att jag behöver ju inte säga att jag älskar honom, för det vet han. Och att jag inte behöver höra han säga det till mig, för det vet jag ju. Att jag vill han ska vara stolt över mig, det vet jag ju att han är oavsett vad jag gjort för knasigheter. Det fanns som inget. Bara ett tomt lugn av trygghet. Tårarna bara strömmade när jag insåg det. Lyckotårar på nå sjukt vis.

Tänk vad skönt det är med bloggen när jag får skriva av mig. Mkt mkt mkt mkt bättre än psykologen med stressen i våras.. .. hehe ;)

Nu ska jag kvällsfika tror jag, mysa lite med en kärlekskrank Fröken och sen krypa till kojs.

Sov gott, ta hand om varandra. Glöm inte klyschan "tillsammans är vi starkare".