Otacksamme djävel...

Tror jag har skrivit i våras om hur stressen påverkade mitt agerande på oförutsedda händelser. Som när Bea var världens finaste och överraskade mig med fikabröd och kaffe latte en tidig förmiddag (alltså inte ens morgon) men hur jag först kände paniken att min "plan" för morgonen inte skulle bli som jag tänkt mig. Utan att jag ens tänkt mig något. Nu ikväll hände det igen.

Jag har en gammal möbel från en gammal (på riktigt gammal) släkting som stått mitt i mitt kök. En pigtittare som inte riktigt får plats eller passar in i min möblering som den ser ut just nu. Byrån har stått där, mitt i mitt kök, nån vecka nu och jag hade väl kanske måttat och kommit på hur jag skulle flytta om så den får plats i sovrummet och hur jag kan göra om där så det blir riktigt enhetligt och fint.




Så långt var jag i min plan. Dvs, den skulle in i sovrummet och byrån från sovrummet skulle ut därifrån. Hade tom faktiskt frågat A om han skulle kunna komma över hit och hjälpa mig nån kväll framöver när det passar.

Och ikväll när jag kommer hem från yogapasset så stod byrån fint inne i sovrummet. Passade bra tom! (Har dessutom märkt att jag har en liten matlåda redo i kylskåpet).

Och hur reagerar jag?

- Men va fan varför har du gjort så här nu får jag ju massa extrajobb som jag inte tänkt mig ikväll!

- Tänkte att annars kommer byrån stå mitt i köket några veckor till för du får det inte gjort...

- Ja men det här går ju inte! Jag hade ju tänkt att torka ur lådorna innan jag flyttar in den!!

- Jahaa men...

- Ja men du veeeeet jag inte klarar av sånna här oförutsedda händelser!!! Varför?!? Nämen det går bara inte!?!

Osv osv.

Som sagt. Har en matlåda dessutom i kylskåpet.

Och jag förstår inte varför jag reagerar så här. På jobbet har jag inte märkt av sånt här, eller ute på stan eller så nå mer (var så i vintras/våras). Just nu verkar det bara hända hemma i min trygga zon, hemma här eller hemma hos mamma. Det konstiga med mitt beteende ikväll är jag kommit precis sådär långt i "min inre plan" men ändå klarar jag inte av förändringen. Är det nått behov av kontroll i min trygghetszon för att kunna slappna av det där lilla extra som gör att jag kan återhämta mig varje dag? Vad är det för rädsla? Vad?!



Jag är iof en liten kontrollmänniska över mitt eget liv och mina handlingar. Vill helst inte att någon annan ska vara inblandad för om det inte går som jag vill/tänkt mig/planerat ska jag inte kunna skylla på någon annan utan ska istället kunna utvärdera mig själv för att lyckas bättre nästa gång. Kanske därför jag inte trivs som lagidrottare utan varför body fitness passade mig med tränings- och matkontroll.

Men sen när jag känner mig stabil och har min trygghet och bas, då är jag (önskar iaf att jag är) mer impulsiv och vågar alltid testa grejer och sånt.

Ja. Vilken liten bitch jag kan vara. Bilden där överst stämmer så bra på mig haha.

Nu ska jag ta och rengöra pigtittaren med såpa så träet luktar så där fräscht och gott!


- Ida