Alltid varit blödig för sånna här småtöntiga romantiserade filmer och brukar kunna storgråta samtidigt som jag skrattar över hur "lättlurad" jag är över slutet. Och glad att igen sett mig haha.
Men nu sen pappa dog. Fy så hemskt det är. Inser vilken drömvärld jag vuxit upp i och så där ursinnigt töntig och fånigt och overkligt som kärleksfilmer kan vara - så har min mamma och pappa haft det. På sant.
Så fortsätt dröm om "the true love", det ska jag. Den finns :)
- Ida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar